Inte så konstigt, den som stiftat bekantskap med exempelvis VW:s och Audis motsvarande direktinsprutade 1,9-diesel, eller Peugeots i 307 för den delen, märker snabbt att denna av Renault konstruerade och av Volvo anpassade oljebrännare står sig fullkomligt slätt i konkurrensen. 

Kraft är det visserligen gott om, 265 Nm från 1750 r/min är i paritet med Audi & co och det är bra sug i ekipaget upp till knappt 4000 r/min.


Värre är det med vibrationerna, det durrar och darrar som i en Opel Rekord-diesel från mitten av 1970-talet. Den modellen var redan då en av de värsta i genren. Fenomenet avtar i jämn fart men helt klart gör sig maskinen mer påmind än konkurrenternas modernare konstruktioner. Dessutom finns ett påtagligt och störande vinande när turbon snurrar i gång.

Bränsleförbrukningen är inte heller särskilt låg, vi nådde 0,67 l/mil i vardaglig körning mätt mellan tankningar. Mycket högre än angivet och en siffra som omgivningen lätt straffar.
Man får helt enkelt leta länge, troligen förgäves, efter hållbara argument för att köpa en S/V40 med dieselmaskin. Volvo satsar klokt nog krutet på sin egenutvecklade motor i de större bilarna. För den som snöat in på denna till åren komna modellseries nätta utseende, trivsamma ­köregenskaper och verkligt medelmåttiga utrymmen står en rad betydligt bättre motoralternativ till buds.