För snart fyra år sedan, när Teknikens Värld provkörde märkets nya supersportbil SLR i Sydafrika, ryktades det att modellen aldrig skulle komma i cabrioletutförande. En öppen kaross skulle inte vara styv nog för att bemästra den brutala effekten från 626 hästkrafter. Och hur görs en sufflett för att vara brus- och dragfri i 332 km/h?

Men ryktena var bevisligen osanna. Nu är SLR Roadster är ett faktum och Teknikens Värld har fått en exklusiv provkörning av Mercedes dyraste modell.
Prislappen är osannolika 415 000 euro, plus skatt. Det innebär ett svenskt pris på knappt fem miljoner kronor.
För pengarna får kunden inte bara en vanlig superbil. Det speciella med SLR är enligt Mercedes att det är en supersportbil som är ”suitable for everyday use”. En bil som ägare som Paris Hilton – jodå, hon är en av medlemmarna i SLR-klubben – ska kunna ta till shoppingturen på Rodeo Drive på förmiddagen och till fängelset på eftermiddagen. En vardagssuperbil helt enkelt.
Självklart är det med viss andakt man närmar sig ett slikt vidunder. En banracer som rymmer två golfbagar i bakluckan!
Vördnaden består när jag svänger ut från bilparkeringen och kör genom den lilla byn Königstein, där Mercedes har skrapat ihop tio stycken SLR Roadster för provkörning.
Att det är mer än en normal bil känns i varje skruv, i varje pedalrörelse. Minsta lilla gastramp ger nästan osannolik respons. På tomgång ”pluddrar” motorn som en gammal amerikansk V8. Trampar jag ner gasen får motorljudet snabbt en högre ton, en mer raceartad karaktär. Kompressorn ljuder med ett karaktäristiskt vinande ljud som egentligen märks mest vid gassläpp, precis när den slår av.
Det är Mercedes ”trimavdelning” AMG som bjuder på maskinen. En V8:a på 5,4 liter som med hjälp av en mekanisk skruvkompressor presterar 626 hästkrafter vid 6 500 r/min. Vridmomentet är 780 Nm vid 3 250 r/min – stark som en lastbil. Redan vid 1 500 r/min levererar motorn 600 Nm.
Full gas betyder enligt fabriken 0-100 km/h på 3,8 sekunder. I verkligheten gäller det att vackert dosera gaspådraget, eftersom hjulen annars kommer att spinna hela vägen. I alla fall om du kopplar ur antisladdsystemet.

Chassit förstärker karaktären av en fullblodsracer. Fjädringskomforten är ärligt talat nästan obefintlig. Några inställningsmöjligheter av stötdämparna finns heller inte. Det är raceläget som gäller, alltid. 
Styrningen är – ja, vad tror ni? Hypernervös är det ord som faller mig in. Båda händerna på ratten är att rekommendera. De breda hjulen har en tendens att spåra och körningen på vardagsslitna vägar blir lätt orolig.
Fälgarna är för övrigt en historia för sig. Som tillval kan man beställa turbinfälgar med ”skovelekrar” som ger maximal kylning åt bromsarna. Det speciella är att fälgarna är olika på höger och vänster sida. Detta för att skovlarna alltid ska skyffla in maximalt med luft. Eftersom bakhjulen är bredare än framhjulen står bilen på fyra olika fälgar.
Mycket att hålla reda på för Paris Hilton, men hon slipper i alla fall att märka fälgarna när hon sätter på vinterhjulen.  Suffletten består av fem lager som pressats samman. Främre delen styvas upp med en aluminiumkant som är drygt 20 centimeter bred. Inte ens i höga motorvägsfarter märks något sufflettfladder.
Märkligt nog är den bara halvautomatisk. Först måste man öppna sufflettlåset med ett vred i taket och sedan ”puffa” upp taket en decimeter. Därefter är det dags att trycka på knappen som manövrerar taket.
Det handlar inte om att spara pengar. Genom att slippa montera låsmotorer i vindruteramen sparar man flera kilo i vikt. Av samma skäl är heller inte dörrarna el-motoriserade, trots att det känns som att det skulle behövas.
SLR Roadster har nämligen kvar ”måsvingedörrarna” som sitter i coupén. Eftersom gångjärnen inte sitter i taket utan i A-stolpen var det inte bara konstruktionsmässigt möjligt utan till och med enklare att behålla coupémodellens dörrar.
Snyggt, men fruktansvärt obekvämt. Måsvingedörrar, eller snarare saxdörrar i Mercedes fall, måste vara bilhistoriens mest överreklamerade konstruktionsdetalj. Obekväma, tunga dörrar som gör det svårt att kliva in i bilen och som är svåra att stänga. Som kronan på verket är det nästan omöjligt att komma ur bilen utan att åla ut baklänges.
Den uppmärksamma läsaren har nog förstått att SLR roadster har vissa tillkortakommanden när det gäller vardagsbruket. Och ändå har jag inte nämnt vändradien på 12,2 meter, det bedövande bullret (som i och för sig kan uppfattas som skönsång) och de svårdoserade bromsarna.
Bromsarna ja – de består av gigantiska keramikskivor. Fördelen är att de är nästan outslitliga. 30 000 mil, säger Mercedes. De klarar också höga temperaturer och väger mindre än hälften så mycket som stålskivor. Säkert bra under tävlingar.
Vardagskörningen är inte en lika positiv erfarenhet. På vägen till Rodeo Drive (eller fängelset) har förmodligen Paris Hilton problem med att dosera bromseffekten. Man vet aldrig när det nyper till på riktigt med keramikskivor.
På landsväg och på autobahn kommer SLR Roadster mer till sin rätt. Komfortnackdelarna blåser bort i fartvinden när vi passerar 150 km/h.
I 200 km/h känns styrningen inte längre nervös. I 240 km/h hinner jag notera att monsterbilen fortfarande accelererar raskt och att bilen framför mig närmar sig oroväckande snabbt.
Toppfarten med suffletten nedfälld uppges vara 324 km/h. Jag kommer inte ens i närheten av det, trafiken är alldeles för tät.
Men en sak är säker. Maken till styv cabriolet har jag aldrig kört.
Kör in mot Frankfurt där Mercedes samlar upp sina juveler.
Intrycken är minst sagt blandade. SLR är en mycket speciell bil, så nära fullblodsracer man kan komma när det gäller en bil med registreringsplåt och skattelapp.
Men som bruksbil? Nja, jag skulle tusen gånger hellre ta en ”vanlig” Mercedes SL500 till shoppingcentret. Den är bekvämare, mer lättkörd och trevligare på alla vis. Dessutom kan jag kliva ut ur bilen utan att behöva klättra över en gigantisk kolfibertröskel.

Men det är ju inte så man ska betrakta SLR Roadster. Det vore som att gå till ett galleri och köpa tavlor efter kvadratmeterpris.
SLR Roadster är en både konstverk och tekniskt showcase.  Här har ingenjörerna fått leka fritt utan att ta någon hänsyn till kostnaderna. Kunderna har råd att betala för udda, konstiga lösningar. Och vill göra det.
Därför har SLR avgassystem som mynnar ut bakom framhjulen, kaross helt i kolfiber, kolfiberfåtöljer och sufflett i specialmaterial som inte fladdrar trots full orkanstyrka i fartvinden.
Visst hade Mercedes kunnat lägga till ställbara stötdämpare och gjort bilen mer komfortabel. Styrningen hade kunnat göras mer avspänd. Men då hade hela anrättningen bara smakat som en ovanligt dyr Mercedes SL65 AMG.
En superbil ska ha superidiotiska lösningar och vara superkonstig att köra. Annars är det ingen superbil. Så enkelt är det.
Och i valet mellan SLR Roadster och SLR Coupé?
Jag tar Roadstern.

Tungviktare i kolfiber

Karossen är helt gjord i kolfiber med undantag av en motor- och bakaxelvagga som är gjutna i aluminium. Vid krock skyddar dubbla konformade kolfiberrör. De hindrar effektivt krockvåldet från att sprida sig bakåt i karossen. Notera avgasrörens dragning, ljuddämparen är burken som står upp bakom framhjulet, och rören sticker ut under framskärmen. Därigenom blir bottenplatan helt plan. Motorn ligger extremt långt bak i bilen, bakom framaxeln. Trots intensiv kilojakt väger bilen 1 825 kg. Inte särskilt ”Super Leicht”!