Fords lilla MPV C-Max, nu utan förnamnet Focus, slåss i ett fullproppat segment. Vissa av konkurrenterna är sjusitsiga, eller har i alla fall sju sittplatser. Tredje raden duger oftast bara för de yngsta i familjen. C-Max rymmer bara fem, men bra chassi och styrning ger segmentledande körglädje. Dock är testbilens 18-tumfälgar en klar överdrift som gör C-Max onödigt spårig, stötig och bullrig. Lägg i stället pengarna på det nya tillvalet glastak.

Sportstolarna som ingår i Titanium-paketet kramar nästan åt för mycket, du får inte vara storväxt. Men min tunna lekamen sitter fint även om dynan är aningen kort. Baksätets tre ryggstöd kan fällas separat och stolarna kan plockas ut individuellt. Sittdynan är ännu kortare än fram och vuxna sitter för högt och nära taket. Dock bra för barn som får fin sikt ut genom sidorutorna. Bara föraren har bältespåminnare vilket är dåligt på en uttalad familjebil.
Det finns bra förvaringslösningar. Framdörrarna har kluriga fack och mittarmstödet döljer ett jätteutrymme. Bak finns tyvärr ingen förvaring i dörrsidorna, lönnfack under golvet finns men dessa glöms lätt bort under gummimattan.

C-Max trumfkort är att den finns tillgänglig med etanolmotor. Det rör sig om samma maskin som sitter i Focus samt Volvo-modellerna C30, S40 och V50. Tröttare maskin får man leta efter, de 125 hästkrafterna har ett hårt jobb och först vid 3 500 r/min börjar responsen bli acceptabel. På motorväg bullrar det rejält på grund av märklig utväxling, i 110 km/h står varvräknaren på 3 400 r/min. En sjätte växel hade inte skadat ur komfortsynpunkt, samtidigt som bränsletörsten kunnats göra lite mer moderat. Med etanol i tanken drog testbilen cirka 1,2 l/mil. En tank på bensin gav en snittförbrukning runt 0,8 l/mil, vilket inte heller imponerar. De ekonomiska fördelarna som etanolmotorn ger gör ändå detta till det populäraste alternativet.
Miljöbilsfördelarna och körglädje i allt utom motorn talar ändå för milt uppdaterade C-Max.