Jeep är ett företag men namnet används oftast för att beskriva en typ av fordon, fyrhjulsdrivet och terränggående. Det har till och med blivit så att Jeep på flera språk betyder terränggående bil. Till exempel jeeppi (finska), tzip (grekiska), jipe (portugisiska), dzhip (ryska), d~ip (slovenska) och cip (turkiska).

Originalet byggdes under andra världskriget och för att tillfredställa de stridande styrkornas behov tillverkades inte mindre än 600 000 Willys Jeep. De första civila varianterna började byggas 1945.
Kopiorna, även licenstillverkade sådana, har varit många. Några  tillverkare ville dock bygga eget i tron att det skulle bli bättre. Brittiska Land Rover var ett av dessa företag och 1948 presenterades Series 1.
Även om det naturligtvis har skett förändringar genom åren är det i stort sett en vidareutveckling av dessa bilar vi i dag, 2008, kör omkring med. Förbluffande många av dem syns i innerstan där de passar synnerligen illa.

Våra duellbilar denna gång har dieselmotor.
Jeep Wrangler 2,8 CRD Sahara Unlimited. 177 hk och 410 Nm i vridmoment.
Land Rover Defender 110 TD4. 122 hk och 360 Nm i vridmoment.
I båda fallen pratar vi separat ram, stela axlar fram och bak. Numera skruvfjädring, en av de historiskt sett största förändringarna på modellerna.
Wrangler är normalt sett bakhjulsdriven men fyrhjulsdrift kan kopplas in vid behov, både hög- och lågväxel men ingen låsbar mittdifferential. Som tillbehör kan beställas differentialaxel bak – 3 800 kronor.
Defender är konstant fyrhjulsdriven, hög- och lågväxel även här och möjlighet att låsa mittdifferentialen gör framkomlighet till bilens paradgren.
Båda dessa bilar är tillverkade för att framföras i terräng och på andra i stort sett oframkomliga underlag. Där passar de bra och gör ett fint jobb. Godsägare med stora markytor, arrangörer av äventyrssafaris och dylikt har här sina givna redskap. Likaså Röda Korset och andra hjälporganisationer i krigshärjade delar av världen. Här ska bilarna hållas.
Men förvånansvärt många, för att inte säga de flesta, sålda exemplar av dessa bilar rullar i innerstäder. De som kör dem måste ha en ovanlig åkomma.
De måste vara självplågare.
Någon annan anledning till att dagligen färdas i dessa bilar på asfalt, i trånga kvarter och trixiga parkeringshus finns inte. För så vansinnigt fräcka är ju inte bilarna. Eller är det jag som har fel?
Ingen av bilarna går att jämföra med moderna fyrhjulsdrivna suvar. Inte på något plan även om det numera faktiskt går att hissa upp och ned sidorutorna på elektrisk väg. Det är att anse som en kulturrevolution i sammanhanget, liksom att här faktiskt finns luftkonditionering (15 800 kronor extra för Defender).

Det är krångligt att ta plats bakom ratten, mer så i Land Rover Defender tack vara den högre markfrigången. För att fortsätta med just Defender så stänger du inte dörren om dig, du stänger den med dig. Dörren sitter så nära din kropp att det är omöjligt att färdas om du inte har armbågen vilandes på dörren. Det i kombination med stor ratt gör att yviga rattrörelser bara är att glömma, det blir till att använda små rattrörelser och larvigt lång framförhållning.
Körkomforten blir inte bättre av att den ålderdomliga skruv- och rulle-styrningen är så långsam att klockorna stannar och att styrutslaget knappt är märkbart. Det gäller att planera sin kurvtagning väl och fickparkering ska vi inte ens nämna i sammanhanget. Vänstra benet känns också hela tiden som det mest är i vägen.
Buller och hög vindkänslighet är saker du bör ha på din gilla-lista liksom slöa fartresurser. Det sistnämda är det bättre ställt med i Jeep Wranger men företagets uppgifter gällande detta ska du ta med en nypa salt. Vad gäller Defender har den med en toppfart på 132 km/h faktiskt aldrig varit snabbare. Fortare än så bör heller ingen av de här två köras eftersom de då måste passas oavbrutet på grund av vandringen över vägbanan. Defender upplevs som den stabilare av de två i det sammanhanget även om det i sig inte säger så mycket.

Storleken och tyngden på bilarna är det enda som talar för deras fördel när vi pratar säkerhet. Båda är som sagt ramkonstruktioner med påbultade karossektioner. Vid en rundslagning torde en hel del av karossen ge vika. Krockkudde i ratten är det inte tal om, sidokrockkuddar finns som tillval i Wrangler för 3 700 kronor.
Sina svagheter (som personbil) till trots har Jeep Wrangler och Land Rover Defender stora beundrarskaror. Allt som tillverkas av Defender säljs och efterfrågan är större än tillgången. Och om man tänker på det ser man Jeep Wrangler ganska ofta i stadstrafik.
En hel del har gjorts för att de ska passa in bättre som civilbil även om till och med renodlade 4WD-fantaster medger att de inte ska förväxlas med en vanlig bil för persontransport.

Defender har fått en ny motor på 2,4 liter. Common-rail-insprutning, men inget partikelfilter. Motorn hämtas från Ford Transit. Tack vare den högre motorn har Defender fått en ”bula” på huven. Trots det relativt klena effektuttaget känns bilen stark och är förvånansvärt rapp ut ur startblocken.
Växellådan har sex lägen framåt med lägre utväxling för bättre kraft, men också högre utväxling på sexan för lägre motorvarv och mindre bränsletörst. Både Defender och Wrangler går att köra under litern per milen vilket är bra med tanke på storleken. Den nya växellådan i Defender är dock kärv som i en gammal traktor.
Defender har fått en ny instrumentering som minner vagt om Discovery 3. Inte fullt så plastigt som tidigare. Det är nästan som i en vanlig bil men bara nästan.
Jeep Wrangler Sahara Unlimited har längre axelavstånd än vanliga Wrangler och det har fått plats två bakdörrar vilket väsentligt förenklar insteget till baksätet. Fem personer åker anständigt, det gör man inte i Defender där baksätet är trångt på alla ledder. Tidigare fanns det för övrigt plats för nio i Defender då fyra satt på längden mitt emot varandra längst bak. Nu går det att sätta in två extra stolar bak för 5 800 kronor extra.
Det extra axelavståndet i Wrangler har kompletterats med mjukare fjädring för komfortablare färd. Ändå är färden stötigare än i stort sett allt annat vi provkört.
Vårt provkörningsexemplar har avtagbart tak men det är en historia så komplicerad att vi inte rekommenderar den till någon. Framförallt när taket ska på plats. Av går det alltid. Med våld. Det här taket gör också att bilen läcker som ett såll, både vad gäller vatten och ljud. Och det är hur enkelt som helst att göra ett inbrott i bilen. Bara att dra i en dragkedja!
Även om man efter en del mil känner en viss gemenskap med både Jeep och Land Rover (gör man inte det i alla bilar?) har jag svårt att se mig själv som ägare till någon av dem.
Men det finns de som älskar dem över allt annat. Och som tur är för dem har de en kamrat som älskar dem lika mycket tillbaka genom att förmodligen hålla livet ut.