Renaults tävlingsavdelning Sport Technologies har bidragit med en radda häftiga gatbilar genom åren. I Sverige har dock marknadsföringen varit obetydlig och bara ett fåtal bilar har hittat hit. Den senaste i raden som gick oss förbi var värstingversionen av föregångaren Megane R26 R, som gjorde stort väsen av sig internationellt.

I exempelvis Storbritannien når Renault Sport status i klass med GTI-bilarna från Volkswagen och Fords RS-modeller.
I PR-hänseende är det förstås mycket värt att skapa en kult kring de åtkomliga prestandamodellerna. Den svenska hemlighetsstämpeln är dock inte under avveckling vad det verkar. Provkörningen av nya Megane Sport höll så när på att undgå oss, men tack vare ett sista-minuten-beslut av generalagenten befinner jag mig i södra Spanien på den fantastiska, privatägda Ascaribanan.
Platsen är alla racingnördars våta dröm med en fem kilometer lång asfaltsorm som slingrar sig runt i det vackra Andalusiska landskapet.
Riktigt hela banan är inte öppen för Megane Sport-körningen och jag missar därför den kombination som bär likheter med Spa-Franchorchamps klassiska Eau Rouge.
Resten av banan är minst lika teknisk och i böjarna avslöjas snabbt svagheter – inte minst i en bil på 250 hästkrafter och drivning endast på framhjulen. Våghalsigt av Renault kan tyckas, men så litar de också fullt på ingenjörerna i fristående men helägda bolaget Sport. Att Megane Sport, eller Megane Renault Sport som fransmännen envisas med att kalla bilen, byggts av hängivna entusiaster som håller de sportiga traditionerna högt råder det ingen tvekan om.

Bilen jag kör är den råare Cup-versionen (som alla vill ha?) med grövre krängningshämmare samt 35 respektive 38 procent styvare fjädring fram och bak.
Den analoga hastighetsmätaren (digital i resten av Megane-familjen) är svåravläst, men jag hinner notera knappt 200 km/h efter fullfartshögern som leder ut på banans längsta raksträcka.
Utplacerade koner tvingar in mig i en långsam 180-gradersvänster. Bromsarna biter lika bra första varvet som det sista, tacka fyrkolvsoken från Brembo och skivdiametern på 340 mm (290 mm bak) för det.
Beteendet är nära nog neutralt, men en gnutta vänsterbroms eller gasuppsläpp på rätt ställe gör det hela ännu roligare.
Antisladdsystemet kan vara på och tillåta viss drifting eller vara helt frånvarande.
I utgången av kurvan går jag på gas för tidigt och det spinner loss, men bara en aning. En differentialbroms mellan framhjulen ser till att motverka kraftreaktionerna i styrningen under gaspådrag. Samtidigt förbättras stabiliteten under inbromsning.
Lastväxelreaktionerna är lätt att tyda, bilen reagerar direkt och greppet är enormt bra. Gemensamt för Sport- och Cup-bilen är framvagnsupphängningen med separerat fjäderben och hjulaxel. Konstruktionen liknar den på föregångaren som kom 2004. Även Ford Focus RS använder sig av denna lösning. Syftet är att avlasta drivhjulens axlar vid hård körning för att nå så bra riktningsstabilitet och grepp som möjligt.
För den prylfixerade bilnörden finns en hel del frestande godsaker att välja till.
Normalt för Cup-versionen är Michelin Pilot Sport 2 235/40 R18, men ”min” bil har 19-tumshjul med Continental Sport Contact 5 Performance-däck i dimensionen 235/35.

Med en Sport Monitor överst på instrumentpanelen kan föraren variera gasresponsen i fem lägen: linjär, normal, snö, sport och extrem. Dessutom kan man se värden för bland annat turbotryck, bromsar, vridmoment och effekt. Här ryms även en G-accelerationsmätare och stoppur med lagringsfunktion. De bästa tiderna för 0-400 meter stående start och acceleration 0-100 km/h lagras automatiskt. Som lägst 6,1 sekunder, enligt Renault.
Rejält skålade Recaro-stolar som är höj- och sänkbara finns som alternativ till de standardmonterade, som också kramas rejält.
Franska växellådor brukar inte vara några under av exakthet, men här är det fasta lägen med känsla i motståndet som gäller. Motorn svarar fint, tack vare twin scroll-turbon har motorn ett brett kraftregister, 80 procent av det maximala vridmomentet (340 Nm) är tillgängligt redan vid 1 900 r/min. Motorn låter potent och avgasljudet viner karaktäristiskt. Möjligen är just ljudupplevelsen väl dämpad, det hade gärna fått frusta och smälla lite mer.
Det råder något sansat och kultiverat över Megane Sport, och jag måste säga att jag gillar det. Trots ett nära på idealiskt racechassi finns inga spårningstendenser och ljudnivån är hela tiden anständig.
Renault Megane Sport lyckas att tillfredsställa många smaker samtidigt som den profilerar sig som en bil med verklig skärpa.