Det blåser nygamla vindar i bilvärlden. De som för en tid sedan förklarade suv-marknaden död hade fel. Klassen är större än någonsin, och innehållet blir allt bättre.

Kia befinner sig mitt i en hård offensiv. Nyligen introducerades Venga och succén C’eed Eco är för tillfället Sveriges mest sålda miljöbil. Mitt i allt är det dags för märkets egna gubbkeps Sportage att hitta ungdomens källa och vända kepsen bak och fram. Siktet är inställt på en yngre målgrupp än dagens Sportage-köpare med en medelålder på 56 år. Problemet är bara att alla tillverkare vill föryngra sig, frågan är vad de över femtio egentligen ska köra i framtiden?

Elaka tungor kan säga att Sportage redan rullat på de svenska vägarna i några månader, men under annan flagg. Nyligen anlända Hyundai ix35 är nämligen syskonbil och under plåten är mycket av komponenterna samma på modellerna. De med skarpa ögon kan se en hel del gemensamma linjer även i plåten. Intet ont om denna bilbyggarmetod då den alltid funnits och troligtvis också alltid kommer att finnas. 

Den forne Audi-designern Peter Schreyer som sedan ett par år tillbaka är chefsdesigner på Kia har ritat Sportage helt enligt dagens formspråk och skapat ett ”elakt” utseende. Fronten är stor och iögonenfallande med den typiska Kia-grillen som finns på märkets nästan alla modeller. Den höga midjan ger stora dörrsidor, utan vare sig lister eller annat skydd mot parkeringsskador. Bakrutan är både liten och sluttande vilket gör att sikten bakåt är direkt dålig. Lyckligtvis är ytterbackspeglarna något bättre tilltagna och ger en hyfsad sikt bakåt. 

På förarplatsen sitter man högt, nästan för högt. Komforten är dock god och stolarna är visserligen enkla men bekväma. Framstolarna kan justeras i höjd- och längsled, den korta sittdynan kan däremot inte vinklas. Mest anmärkningsvärt är dock att ratten inte går att justera i längsled. I stället verkar det som att energin lades på att göra ett bra baksäte. Där är både ben- och fotutrymme bra för två vuxna. En närmast obefintlig kardantunnel gör mittenplatsen användbar även om den är hård och obekväm. Med tre vuxna i bredd blir det dock trångt. Takhöjden är väl tilltagen. Kombinationen dubbla takluckor och 190 centimeter lång provförare fungerar förvånansvärt problemfritt. 

Öppnar man den stora bakluckan förvånas man av det lilla bagageutrymmet, faktabladet säger 564 liter med uppfällt baksäte och 1 353 med fällda. Den blygsamma sistnämna siffran förklaras med att lastgolvet inte blir plant när ryggstöden fälls framåt. De är dock delbara i en 40/60-konfiguration. Materialvalet i kupén är överhängande hårdplast men det är inget som vare sig stör eller irriterar. Känsla, utseende och funktion är bra.

Till introduktionen den 25 september erbjuds Sportage med två motoralternativ. Ett bensin- och ett dieseldrivet. Båda är på 2,0 liter med 163 hästkrafter för bensinmotorn och 136 hästar för dieselditon. Senare kommer även två inropare men de, 1,6-liters bensin och 1,7-liters diesel, kommer enbart säljas med manuell växellåda och framhjulsdrift.  De två starkare alternativen tillgängliga från introduktionen går bara att få med fyrhjulsdrift, men med både manuell och automatisk växellåda. 
Vid provkörningstillfället fanns den 136 hästkrafter starka 2,0-litersdieseln till vårt förfogande. Trots den blygsamma effekten pinnade motorn på förvånansvärt bra. Använder man en lugn körstil och håller sig inom hastighetsbegränsningarna räcker kraften till och någon starkare motor behövs egentligen inte. Från stillastående till 100 km/h tar det makliga 12,1 sekunder med den sexväxlade automatlådan. 

Växlingarna sker mjukt men kraften verkar något bortdomnad. Den sexväxlade manuella lådan gör bilen betydligt rappare och sprinten till hundra kapas med nästan en hel sekund. Med den manuella lådan hålls dessutom bränsleförbrukningen på en anständig nivå, med automatlåda blir den oroväckande hög.
Tyvärr är motorn högljudd, speciellt under hård ansträngning. Vid landsvägskörning är det dock mest väg- och vindljudet som dominerar även om Sportage inte är oanständigt bullrig. Komforten i övrigt är godkänd. Över korta gupp blir det något stötigt men i gengäld klaras de längre, mjukare, guppen av bättre. I stadstrafik är styrningen lätt och direkt, nästan på gränsen till för mycket av båda. På motorvägen stelnar dock styrningen till och blir tyngre. 

För en bil i klassen med budget-suvar kan man varken kräva eller förvänta sig en rekordlåg förbrukning eller den senaste tekniken, även om man alltid kan hoppas. Men som något udda, men ändå hederlig vardagstrans-portör gör Kia Sportage bra ifrån sig.