Det är svårt att inte gilla nya Porsche Cayenne Turbo. Släktdragen från Touareg, som i den förra och första genera­tionen av Porsches först så bespottade och sedan helgonförklarade försäljningssuccé var rätt tydliga och drog ner Porsche-känslan, är nu bortskrapade med skulptörspaden i designstudion. Nu ser även Cayenne ut som en Porsche, om än en väldigt stor sådan. De svepande linjerna som lockar Porsche-köpare sedan 1960-talet finns nu även på Cayenne. Inuti är det ren lyx. Och även om hittills värsta modellen Turbo rullar på högljudda 19-tummare så är det lätt att trivas. Alla knappar och spakar sitter på rätt ställen och förarmiljön är på sportvagnsvis väldigt orienterad mot just föraren. Att man dessutom kan justera bilens markfrigång mellan 27,3 centimeter från marken för besöken i fjällstugan och 18,3 centimeter från asfalten när man har bråttom till dagis är ingen nackdel. I stillastående och lastläge är markfrigången 16,3 centimeter.

Cayenne är ingen storlastare, 670 liter med baksätet intakt är bara marginellt bättre än en Volvo V70. Men har man behov av både sportbilsprestanda och familjeprestanda så är Cayenne i det närmaste oslagbar. Det är få familjevagnar eller ens sportvagnar som obehindrat marschar 230–250 km/h. Påståendet att det inte skulle gå att få till körglädje i en så stor och tung bil tystas med 0–100 på 4,7 sekunder och en toppfart av 278 km/h.

Det finns egentligen bara ett minus med bilen: BP:s oljeläcka i mexikanska gulfen har en tvillingbror under motor­huven på den. Porsches uppgivna förbrukningssiffror är inte bara friserade. De är rena ljuget. Multiplicera alla siffror med tre så är vi närmare sanningen. Det går liksom inte ens att motivera ägande av en sån här. Köp en hybrid eller en diesel i stället. Inte lika kul förstås, men klart vettigare.