Mito är i och för sig ingen nyhet, modellen lanserades under våren 2008 och du kunde läsa en provkörning i TV nr 16. Strul med generalagenten försenade den svenska introduktionen. Nu finns ny generalagent på plats och en rad Mito-alternativ står till buds. Utöver dieslar på 95 och 120 hästkrafter finns det bensinmotorer på 105 och 155 ­hästkrafter samt Mini Cooper S utmanaren och tillika 2010 års nyhet, 1,4 MultiAir Turbo QV. Dagens provbil.

Med sina 406 centimeter är Mito nära två decimeter längre än Mini, men den bulliga formgivningen gör att den inte uppfattas som speciellt mycket större. De extra centi­metrarna märks dock i baksätet. Efter att kroppen gjort en fällknivsmanöver in genom den breda dörren är det förvånansvärt rymligt, till och med mugghållare finns! Tryck på bakluckans Alfa-emblem och bagageutrymmet blottas. Med 270 liter är det 90 liter större än Minis men den enorma lasttröskeln kan leda till träningsvärk och/eller ryggskott.
När jag slår på tändningen möts jag av en Mito-front som rullar fram över färd­datorns monokromadisplay – tufft. Ett omdöme som även gäller interiören. Mittkonsolen är framträdande, en Alfista skulle troligen säga att det påminner om en sköld. Mindre lojala betraktare kan göra kopplingar till Opel Corsa. Mito delar visserligen den så kallade Gamma-plattformen med tysken (och Fiat Punto Evo) vilket innebär att vi hittar småbilsordinära fjäderben fram och en halvstel axel bak, men där upphör de konkreta likheterna. Hur som helst är instrumentpanelen och delar av dörrsidorna klädda med ett vinylliknande material vilket känns eget och fräscht. Den originalmonterade Blaupunkt-stereon bjuder på yxig grafik, men mediagränssnittet Blue & Me (4 500 kr) med Bluetooth-handsfree och röststyrning fungerar klanderfritt. Undantaget den fasttejpade (!) säkringsdosan under motorhuven får kvalitetsintrycket godkänt.

Den knappt 1,4 liter stora motorn är kopplad till en sexväxlad låda. Känslan i spaken är bra utan att löpa lika lätt som i Citroën DS3 eller ha den förtroendeingivande tyngd som finns i Mini Cooper S. Bredvid växelspaken sitter ett så kallat DNA-reglage. Dynamisk, Normal, och (lätt krystat) Allväder. Det senare stramar upp ESP-funktionen vid halka men för att motorn ska ge max effekt (170 hästkrafter) och vridmoment (250 Nm), krävs det dynamiska läget. Turbon är lättväckt och ger riv i maskinen samtidigt som förbrukningen hålls på en rimlig nivå. Körd i läge "Normal" ska den tack vare smart motor­teknik och start/stoppfunktion klara sig på 0,60 l/milen. Att Mito är lätt i steget, har kvick styrning och en busbilsmässig attityd i största allmänhet kunde vi konstatera i 2010 års bankalas. Racerchaufförernas anmärkningar på svampiga bromsar och låg motoreffekt är inget jag märker av ute på landsvägen. Trots det fattas en gnutta entusiasm och ungdomlig glöd för att komma i nivå med lyckopillret Cooper S och partypinglan 500 Abarth. Det kompetenta chassit och den mogna drivlinan har gjort Mito för vattenkammad för att verkligen kittla förarens leklynne.

Är formen viktigare än maximal nöjesfaktor är Mito väl värd att överväga. Något billigare än Cooper S, bättre utrustad och rymligare. Trendmedvetna lär dessutom uppskatta att man (än så länge) inte möter sin spegelbild i varje gathörn, ett plus så gott som något.