Provkörning av Dodge Viper SRT10 Roadster

Sommartoppen

Åtta uppradade svarta Dodge Viper SRT10 Roadster är inte var dag man får möjlighet att se. Parkerade på Götaplatsen mitt i Göteborg i hällande ösregn, kanske inte bästa platsen att prova fartresurserna men likväl en kraftsyn som väcker uppmärksamhet. En Viper är en udda varelse i Sverige, sedan starten 1992 har bara drygt hundra bilar letat sig hit.
Att ta plats bakom ratten är inte lika bökigt som det var i första generationen Viper. Tråckla in benen och snabbt ner med baken i den djupa sitsen, sen sitter du där. Rörelsefriheten är begränsad, särskilt om du är storväxt. Det justerbara pedalstället manövreras med en knapp under styrstången och tillåter en hyfsad körposition. Stolarna kramar gott och man har bra stöd ända upp till axelpartiet. Jämfört med första generation Viper har nykomlingen (senaste roadstermodellen presenterades hösten 2002 i USA, coupeversionen kom för ett år sen) mer komfort – första generations Viper hade inte ens riktiga sidorutor utan plastskivor som monterades separat och läckte in både fartvind och regnvatten.
Inredningen ger överlag en låg kvalitetskänsla med plastiga detaljer och utspridda funktioner, ventilationen under det enkla tygtaket (som manövreras för hand!) är lite gammaldags, det tar tid att få rutorna imfria när regnet står som spön i backen.

Vrider om nyckeln, trycker till på den röda startknappen och jag glömmer bort alla eventuella missnöjen. Himmel vilket liv! De sidomonterade avgasrören mynnar ut strax framför bakhjulen, tomgångsmullret är intensivt – och underbart för ett motoröra.
Trycker till på gaspedalen och känner hur motorn vill vrida till karossen. Släpper ratten med högerhanden och den runda växelspaksknoppen faller perfekt mitt i handflatan. Oljan i växellådan har inte nått arbetstemperatur och motståndet bland kuggarna gör det lite motsträvigt att få ettan på plats.
Ute på vägen rör sig Vipern oroligt, de feta framdäcken (dimension 275/35 ZR18) sniffar upp varenda spår i asfalten. De 345 millimeter breda bakdäcken (hjulen är 19 tum bak) vill släppa greppet om man så bara ger kvartsgas. Kopplingen är förvånansvärt lättrampad, lite lång i slaget men enkel att hantera tillsammans med motorns urkraft.
V10-motorn (med ursprung från Dodges lastbilsserie) har klassiska 90 grader mellan cylinderbankarna, ventilerna (två per cylinder) är stötstångspåverkade, och ger ifrån sig 506 hästkrafter vid 5 600 r/min. Maximalt vridmomentet är sanslösa 712 Nm och levereras vid 4 200 r/min. Men redan på bottenvarv finns kraft nog att leka med. På sjätte växeln vid 1 100 r/min, precis över tomgångsvarv, luffar Vipern på i 100 km/h. Stampa till på gasen och acceleration är sugande, även på sexans växel. Håller du kvar gasen nedtryckt i mattan, och du hittar en tillräckligt lång raksträcka, toppar Viper 306 km/h.
Växla till tvåan eller trean och fartökningen är brutal. Upplevelsen är primitiv men samtidigt modern eftersom förarkontrollen är närvarande hela tiden. Åtminstone känns det så. Växelspak, ratt, pedaler är rena verktygen – det är mycket klassisk racingvagnkänsla över Viper. Motoruttrycket ”Ripping canvas” gör sig påmind när varvräknarnålen balanserar runt 5 000 r/min. Då tjuter, brölar, vrålar det ur sidepipesen. Uppkomsten till det klassiska uttrycket är ljudet av när kanvastyg rivs sönder i stycken.
Körbeteendet på Vipern är förvånande trygg understyrning (bilen vill åka rakt fram fast du svänger) i ingången i en kurva för att raskt kunna växla över till giftig överstyrning (baken börjar sladda). Särskilt i väta är gränsen snabbt överskriden, men har man väl funnit balansen (vilket tar tid och ett antal rundpallar) är det hur kul som helst att hänga ut baken i svängarna. Det går förvisso inte lika fort och effektivt som utan sladd, men kulfaktorn är omåttligt hög och smilbandet brett.

Formen på Viper uttrycker som få andra bilar på marknaden ren och skär muskelmassa. Frågan är om inte Viper SRT10 just nu är den enda riktiga muskelbilen av den gamla kända sorten? Äkta fartglädje förpackat i ett läckert skal som definitivt inte skäms. Den hungriga, aggressiva fronten med det typiska Dodgekrysset skrämmer slag på vissa betraktare, läskar desto fler. Viper är en typisk bil man vänder sig om efter när den passerat på gatan. Utförandet är amerikanskt ”fett”.

Extra allt, inklusive prestanda/fartresurser, och bränsleförbrukning förstås. Ett par timmars lek och bensintanken är bara halvfull. Den officiella bränsledeklarationen för stadskörning säger dryga tre liter per mil! Vilda gaslekar bräcker säkert den siffran med råge.
Personligheten hos Viper ber om lek, inte alls mycket allvar. Att leva och äga en Viper är säkert ansträngande och kräver minst en bil till i garaget för att täcka in vardagsbehoven. Den låga ihopkrupna förarställning som gör att längre personer får huka sig för att se rödljuset slå om till grönt, de vibrerande värmeångorna från motorhuvens ventilationsflänsar efter hårdkörning, den vrålande ljudkulissen nästan hela tiden – allt är karaktärsdanande. Sista natten med gänget-känslan är stor hos Viper. Dramatisk härlig att uppleva.